Audi A2: En genialisk bil som var för tidig
Audi A2: En genialisk bil som var för tidig
När Audi A2 presenterades 1999 var den en teknisk sensation med sin aluminiumkonstruktion och exceptionellt låga vikt. Trots att bilen var långt före sin tid och erbjöd imponerande bränsleekonomi, misslyckades den med att nå massmarknaden på grund av högt pris och nischad design. Idag betraktas modellen som en viktig föregångare inom hållbar bilteknik.
När Audi A2 lanserades 1999 var den en teknisk sensation som kombinerade avancerad materialteknik med extremt låg vikt. Trots att bilen anses vara långt före sin tid och erbjöd imponerande bränsleekonomi, misslyckades den initialt med att nå massmarknaden på grund av högt pris och nischad design. Idag betraktas modellen som en viktig föregångare inom hållbar bilteknik och en potential klassiker.
Audi A2 var manifestationen av Ferdinand Piëchs strävan efter teknisk perfektion. Som chef för hela Volkswagen-koncernen drev han fram utvecklingen av bilen, som bygger på 14 års forskning enligt Audi. Målet var att en gång för alla slå konkurrenterna Mercedes-Benz och BMW med en ny typ av konstruktion.
För att uppnå detta byggdes stomme och karossdelar till A8 helt av aluminium. Audi använde en avancerad sammanfogningsteknik, kallad ASF (Audi Space Frame), där delarna svetsades, limmades och nittades till en helhet som var både stark och lätt. Efter ett par år hittade denna struktur ner till den säreget formade lilla A2.
Byggmaterialet gjorde A2 till en dyr modell som inte liknade någon annan i sin klass. Grundpriset vid lanseringen var drygt 160 000 kronor, medan den topputrustade testbilen kostade över 190 000 kronor. Som jämförelse kostade en Ford Fiesta cirka 105 000 kronor och Mercedes-Benz A-klass knappt 160 000 kronor.
Priset skulle göra A2 till en särling inte bara i konstruktion utan också på marknaden. Enligt test av Vi Bilägare nummer 14/2000 sparade den aluminiumkonstruktionen sju procent av bensinförbrukningen jämfört med om bilen bestått av vanligt karosstål.
Viktbesparingen uppgick till 150 kilo, vilket gav en tjänstevikt på endast 1 020 kilo. Så lite väger ingen vanlig bil numera. Aerodynamiken var utmärkt med ett cd-värde på 0,28. Trots att den ordinarie 1,4-motorn inte var speciell stannade förbrukningen på 0,6 liter per mil.
Byggfinish, utrymmen och köregenskaper fick rejäla plus i recensioner. Baksätet, avsett för två personer, hade stora "holkar" för de åkande att stoppa fötterna i. Tolv års rostskyddsgaranti var också ett starkt argument.
Grillen var stängd för luftinsläpp men gick att öppna för att komma åt servicepunkter och spolarbehållare. Motorhuven gick inte att öppna men väl att lossa med två vred i serviceluckan. Reservhjul fanns inte, en luftpump och lagningsvätska av den sort som är vanlig i bilar nu sparade också vikt.
En dieselversion erbjöds och 2001 kom "3L-versionen" med 1,2-diesel på 61 hk. Den var det verkliga lättbygget med smalare hjul, lättad inredning och en del annat som förverkligade Piëchs utfästelse om en bil som inte drog mer än tre liter bränsle på 100 km.
Flipp eller flopp? Audi A8 generation ett byggdes i 105 092 exemplar, A2 i 176 377 exemplar åren 1999–2005 (varav cirka 6 500 var av 3L-versionen). Det är inte så illa, men hur många som återvunnits och blivit nya bilar är förstås en annan femma. Många håller nog fortfarande – tacka aluminiumbyggnationen för det.
Om tre år fyller Audi A2 30 år och en mer gjuten "future classic" är svår att tänka sig. Nog var den ett steg framåt!
H.Samuelsson--StDgbl
