Läkare Ida-Maria Ramelius ställer ut skulpturer om patientens sårbarhet
Läkaren Ida-Maria Ramelius ställer ut sina första skulpturer, verk som utforskar patientens sårbarhet och mötet med vården. Genom en kurs vid Lunds universitet har hon upptäckt att konstskapandet gett henne ny energi i det kliniska arbetet och väckt tanken på att konst kan bli en framtidens behandlingsform.
Ida-Maria Ramelius har länge varit aktiv med att skapa, men det är först nu som hon vågar kalla sig konstnär. Den nya identiteten har växt fram genom en specifik utbildning vid Lunds universitet, där hon deltog i kursen "Konst som vård – vård som konst". Nu ställer hon ut sina första skulpturer, verk som syftar till att fånga patientens sårbarhet och det komplexa mötet med vårdsystemet.
Kursen, som omfattar 7,5 poäng inom medicinsk humaniora under Medicinska fakulteten, vänder sig främst till studerande och yrkesverksamma inom vården. Enligt Ramelius var det en av hennes studierektorer inom allmänmedicin som tipsade henne om programmet. När hon läste kursplanen kände hon genast att detta var något för henne.
Under utbildningen leddes de deltagande konstnärliga projekten av två konstnärer från Schweiz, Frantiček Klossner och Victorine Müller. Deltagarna fick utgå från en autentisk situation inom vården som de själva varit med om, för att sedan skapa verk baserade på den känsla situationen väckte.
Ramelius verk bär titeln "Ett kärleksfullt porträtt". Hon beskriver att hon landade i en känsla av stor kärlek, värme och omtanke för sina patienter, vilket blev grunden för skapandet. Resultatet är tre tänkta patientfigurer, varav varje figur finns i två varianter: en liten och en stor.
Den lilla gestalten symboliserar patienten hos läkaren. Enligt Ramelius skildrar den sårbarheten och utsattheten som kan uppstå när patienten måste klä av sig och berätta om det som tynger henne. Den stora gestalten, å andra sidan, föreställer personen i sitt rätta element: fri i själen, lycklig och stark i sin fulla rätt.
Att delta i en grupp bestående främst av vårdpersonal var enligt Ramelius viktigt för upplevelsen. Det skapade en gemensam grund där deltagarna kunde känna igen sig i varandra, vilket ledde till ökad förståelse mellan olika yrkesgrupper inom vården.
För Ramelius har konstskapandet haft en tydlig inverkan på hennes professionella roll. Hon upplever att det har stärkt hennes känsla för både yrket och patienterna, samt gett henne ny energi i det kliniska arbetet. Processen har varit vitaliserande och öppnat upp för nya perspektiv.
Utöver de utställda verken har Ramelius en fjärde person i sitt "inre bibliotek" som skiss och i tanken, vilket hon tror att hon kommer att behöva skapa i framtiden. Men det viktigaste resultatet av kursen är kanske inte bara de fysiska skulpturerna, utan idén om konst som en potentiell behandlingsform.
Ramelius föreslår att patienter med liknande erfarenheter, exempelvis svår sjukdom, kan samlas i grupper och låta sig leda av känslor från autentiska vårdmoment. Syftet skulle vara att ge patienten en känsla av självberättigande, möjligheten att finnas i sina känslor och bära det som krävs som patient. Om ett sådant projekt skulle initieras är Ramelius villig att delta.
J.Arvidsson--StDgbl